Det finns många uppfattningar om vad som gör Norden till en speciell region. Två populära föreställningar gäller dels Nordens relativt perifera ställning i kolonialismens historia och dels de nordiska länderna som en slags förebild för moderna nationalstater, med allt vad det innebär av att vara en fredsälskande, konflikthanterande god global medborgare. En något bisarr konsekvens av allt detta är att man ofta inom Norden uppvisar höga moraliska ståndpunkter gällande antikolonialism och antirasism, trots att de nordiska länderna har ett nog så långt kolonialt förflutet själva.
I Norden finns det helt enkelt inget postkolonialt medvetande. Sverige och Danmark är idag troligtvis de enda västerländska länderna som fortfarande högtidlighåller och firar minnet av sina gamla kolonier. I Danmark förbereder man sig som bäst för jubileumsåret 2017, vilket markerar 100 år sedan man sålde sina västindiska kolonier till USA. 2013 firade Sverige 375-årsminnet av grundandet av Nya Sverige, och 1988 gavs det senaste gången ut ett svenskt minnesmynt till minnet av den västindiska ön S:t Barthélemy, vilken återlämnades till dess ursprungliga ägare Frankrike 1878, efter en nästan 100-årig period av svensk överhöghet.
Firandet kring dessa märkesår utmärks allt som oftast av en kraftigt idealiserad historiebild. När det gäller de danska västindiska kolonierna så är det ofta en nostalgisk hågkomst av en gyllene handelsperiod som utmärks av dignande flöden av exotiska varor över Atlanten och ett växande välstånd bland Köpenhamns handelsborgarskap. De kortare och mindre ekonomiskt lönsamma svenska koloniala aktiviteterna målas upp mera avmätt i patriotiska uppslag, gärna med den svenska flaggan som vajar sida vid sida med palmträden under passadvinden. Särskilt den tårdrypande scenen när den svenska flaggan slutligen stryks på den gamla svenska kolonin S:t Barthélemy och ersätts med trikoloren 1878 är ett förbluffande envist tema i olika svenska reportage och minnesskrifter.
När de tillhörande koloniala fenomenen som slavhushållning och handeln med människor över Atlanten skymtar till vid dessa tillfällen är det dock som beklagliga men nödvändiga faktum. Man är ofta noga med att poängtera de nordiska ländernas förhållandevis humana behandling av afrikanska slavar, och att de nordiska ländernas relativa inblandning i slavhandeln var mycket mindre än de stora europeiska imperierna såsom Storbritannien, Frankrike och Spanien.
Eftersom man till skillnad från dessa länder kunnat göra sig av med sina transatlantiska territorier i ett tidigt skede idkar man fortsättningsvis denna tveksamma form av historiebruk i Norden. Man har helt enkelt inte gått igenom samma svåra avkoloniseringsprocess, och man har praktiskt taget inget att göra med slaveriets arv i de gamla kolonierna idag, och än mindre har man någon rimlig uppfattning om den levda verkligheten i de gamla kolonierna. När man i Sverige vid ett flertal tillfällen under det tidiga 2000-talet faktiskt försökt göra ett första steg i en sannings- och försoningsprocess har det just därför stött på oförstånd och motvilja.
När en s-politiker frågade regeringen Reinfeldt 2006 om hur högtidlighållandet av slavhandelns avskaffande (dvs. Storbritanniens avskaffande 1807) skulle ta sig form i Sverige, kommenterade utrikesminister Bildt något lakoniskt att “medvetenheten om slaveriet och dess följder är stor i Sverige i dag, även om fortlöpande informationsinsatser behövs.” Bildt hänvisade vidare till arbetet med liknande frågor under samma tid i olika FN-organ, i vars betänkanden den svenska regeringen skulle grunda sin behandling av frågan. Durbankonferensen 2001 är bland annat ett möte som används flitigt som referens på att man faktiskt har ältat dessa frågor på ett internationellt plan, om än utan påtagliga framgångar. På samma sätt har i praktiken alla liknande svenska riksdagsmotioner besvarats, även när de yrkat på en separat minnesdag och ursäkt för det svenska slaveriet på S:t Barthélemy.
Det är därför knappast överraskande att man i Norden blev tagen på sängen då bland annat Sverige, Danmark och Norge (men däremot inte Finland) figurerar på en lista bland gamla slavhandlande europeiska nationer då den karibiska samarbetsorganisationen CARICOM 2013 förnyade diskussionen kring ersättning och försoning för slaveriets och slavhandelns oförrätter. Frågan är inte ny men möttes av ett visst medieintresse, fastän man på politiskt håll i stort sett teg som muren.
En stor delorsak till tystnaden är att man i Europa redan anser sig ha gjort bokslut över den koloniala epoken. Storbritannien firade som bekant märkesåret ”Wilberforce 2007” till åminnelsen av slavhandelns avskaffande. Till skillnad från de nordiska länderna var man vid detta tillfälle mycket mån om att behandla kolonialismens mörkaste sidor, men man tog aldrig steget ut och bad om ursäkt som nation, slaveriets historia var något som man beklagade att hade inträffat, igen – ett beklagligt faktum.
Här ligger själva kärnan i denna diskussion. Den första av tio punkter på CARICOM:s aktionsplan är kravet på en uppriktig ursäkt från de forna kolonialmakterna. En ursäkt förutsätter naturligtvis i sig själv erkännandet av skuld, vilket i sin tur kan leda in på en diskussion kring CARICOM:s vidare krav om ekonomiska ersättningar. Detta skulle vara ett prejudikat som knappast någon av de gamla kolonialmakterna vill ha, än mindre med tanke på det rådande politiska och ekonomiska klimatet.
Däremot har de nordiska länderna eventuellt här en speciell roll att spela. Eftersom man i Norden har en relativt lång tradition av bistånds- och utvecklingsarbete i den så kallade tredje världen, parat med en uppfattning om Norden som en särskilt fredlig och samvetsgrann samling länder, kan denna fråga vara fruktbar för att stärka just dessa varumärken. Om man som första part faktiskt träder in i en dialog om sanning och försoning med de tidigare kolonialterritorierna är de praktiska fördelarna förmodligen mycket högre än de presumtiva ekonomiska nackdelarna som kan komma i fråga. Om man inte gör det så håller det däremot inte med att fortsätta moralisera kring de övriga europeiska ländernas skuld och visa på sin egen förmenta förträfflighet.
FD Victor Wilson
Åbo Akademi
Bild: Gustavias hamn, ca 1814, okänd konstnär. Källa: Sjöfartshistoriska muséet, Stockholm
